Funderingar från cellen

Första praktikdagen på DalaDemokraten avklarad. Många nya intryck efter första gången någonsin på dagstidningsredaktion med helt nytt sätt att arbeta på, men känns spännande och bra!

Promenaden från DalaDemokratens redaktion till FaluFängelse vandrarhem visade att Falun i becksvart och kylig vinterskrud inte är som semesterbesöken här på sommaren. Såklart känns det fantastiskt att bo två veckor i ett gammalt fängelse - som tydligen användes fram till så sent som 1995.

Filar på frilansartiklar så här på kvällskvisten och lyssnar på... Abba . En utbredd och total oförståelse för förra decenniets största kommersiella popexport bland mina klasskamrater på JMK:s masterprogram gjorde att jag fick en nytändning. Och bara så där fick korn på oupptäckta "So long". En tidig och lagom ocool låt från 1974 med tydlig folkparkskänning. Men sjukt medryckande i tio kvadratmeter fängelsecell en måndagskväll lååångt bort från härliga och hemtrygga Birkastan...

Och ja - kläddesignern bakom Agneta och Fridas motivklänningar borde om inte avrättas så i alla fall deporteras till någon avlägsen del av Ryssland ....

Tupp-beteendet - på väg att normaliseras?

Filip och Fredrik stod för årets i särklass bästa dejting-reality-serie – Lite sällskap. Men var det svenska landsbygden eller de lustiga karaktärerna man skrattade åt?

Bonde söker fru kör sin femte säsong och håvar i vanlig ordning in en bred tittarskara. Dejtingprogrammet med rötter i australienska programmet Farmer wants a wife har gett upphov till flera dejtingprogram där den moderna individuella singelmänniskan i olika miljöer och samhällsklasser (vanlig landsbygd..!?) söker kärleken. Lite sällskap, Ensam mamma söker mfl.

Årets Bonde söker fru-deltagare – representant för den klyschiga bilden av dagens lantbrukare? Är det för att alltfler människor bor i städer som det blir så underhållande att se stereotypa landsbygdsmänniskor i känslosamma situationer? Vi är nog flera som berikat soffan med en skämskudde – särskilt efter första säsongen av Lite sällskap, programmet som innehöll underbart många pinsamma inslag.

Men hur normalt är det egentligen att iscensätta "tuppen-i-höns-gården"-scener? Är det rent av på väg att normaliseras? Styrs det snart gruppdejter där populära och eftertraktade singlar bjuder in flera intresserade partners som får slåss om huvudpersonens gunst i ljuset av de andra? Är det eftersträvansvärt?

Njaa... Det är ungefär lika naturligt som när den uppumpade och till synes enfaldige Lite sällskap-deltagaren Stellan deltog under två mer eller mindre likadana test-bröllop med de två slutgiltiga dejterna. Med två bröllopsnätter. Lite som att testa nya bilar – fast med människor.

Hunken Stellan i Lite sällskap. Glad, omtänksam och motorintresserad 33-åring som mer än en gång fick visa upp sin tvättbräda till mage – ivrigt påhejad av den eminenta programledarduon Filip och Fredrik.

Färgglad Ford Escort RS2000 – i ett grått Uppsala

Gjorde reportage om den här sanslöst fina Ford RS2000 under den regniga söndagen. Ägd av den genuine Fordentusiasten Jim Nilsson som satt i system att bygga fina Ford RS-bilar från scratch. Finish i absolut toppklass – håll utkik efter reportage framöver.

Lustigt nog var det ganska precis ett år sedan jag besökte Jim förra gången för att uppmärksamma hans Ford Escort RS1800-replika som publicerades i ett nummer av tidningen Klassiker under våren 2010.

Skön färgklick i den deprimerande novembertillvaron...

Höstens sista – och bästa provkörning

För två helger sedan körde jag Morgan Aero Supersports. En limiterad specialversion av gamla Aero 8 – som högtidligt nog endast befann sig i Sverige under helg. Fotade gjorde Oskar Bakke och min provkörning dyker upp inom kort. Vilken tidningen är än så länge inte bestämt...

Höstens hetaste danshit

Duck Sauce är ett samarbete mellan välrenommerade Armand van Helden och kanadensiske DJ:n A-Trak.

Lyssna illa kvickt innan du tröttnar – nya discodängan Barbra Streisand har klättrat upp längs den svenska Digilistan oroväckande snabbt. Simpel, kommersiell och hemmahörande i facket "objektivt dålig musik", enligt alla som utger sig för att ha någon form av smak.

Faktum kvarstår – stilfullt inmixad i rätt forum, som andralåt i lördagens P3 Dans eller på Solidaritets nedre dansgolv klockan 04.nånting i söndagsmorse, är den vansinnigt medryckande och dansant. Nu väntar jag med spänning på flera sköna remixer...!

Men vad anser namngivna Barbra Streisand själv om hypen? Och vad blir effekten? Lite sköna Blueray-släpp av några av hennes mest klassiska filmer?

Noll koll.

Varför teg han inte!?

Bakom förra veckans mest komiska nyhetshändelse hittar vi vår egen kung – Carl XVI Gustaf. Nya boken "Den motvillige monarken" utlöste värsta mediala och civila stormen efter en rad av varandra oberoende bekännelserna. Källorna bakom uttalandena i "Den motvillige monarken" hävdade att "kungen för 20-30 år sedan exponerats i sammanhang där det förekom tungt kriminella och där det fanns damer som enbart var inbjudna som sällskap" – löst citerat.

Vad är grejen undrar jag!? Det är väl allmänt känt att kungen slirade runt bra under 70-talet och 80-talet (och gör så än idag om man får tro högkvalitativa rykten figurerande på byn och Flashback). Kungen med entourage bestående av dåtida festeliten – jetsettarna Noppe och CH och allt vad storstekarna kan ha hetat. Såklart de omgav sig med unga vackra damer runt drinkborden precis enligt samma dynamik som dagens festprissar gör kring överklass- och wannabe-oasen Stureplan...! Och nu som då togs väl en del droger, vilket i sig automatiskt gör att det inkluderas en rad mer eller mindre tveksamma personer till bilden.

Kungen har uppenbarligen totalt värdelösa rådgivare som inte stoppade hans förvirrade och totalt innehållslösa framträdande under älgjakten. Att han dessutom levererade svamlet iförd överklassens och de ultrakonservativas folkdräkt – jaktutstyrseln, känns som ett drag som gör sitt för att spä på kungaföraktet än mer. Han tillförde ingen ny fakta överhuvudtaget och verkade mest själv lättsamt förvånad. Kungahuset borde stilla ha tigit inför allt mediarabalder. På så vis hade man agerat enhetligt och professionellt – som en odemokratisk samhällsinstitution som den svenska monarkin är tvungen att göra i 2000-talets Sverige.

Post facebook....

"Nu finns vi på Facebook". Jaha, och?

Befinner mig i slutskedet av en utdragen hemtentaperiod med utan problem upp till tjugo facebook-inloggningar och lika många mailkollar dagligen när tristessen kliar sönder fingrarna. Inte utan att man ledsnar på sociala medie-hetsen. Och mitt egen missbruk för just dessa medier... Sen är det också svårt att inte tröttna på alla kommersiella tomtar som överskattar facebook och tjatar om det jämt och ständigt. Eller? Antar att det är värsta hippa grejen som ger payback eftersom det dyker bland de mest märkliga och ointressanta varumärken.

Så, hursomhelst, nu finns även Nilson Shoes på facebook. Ska man diskutera skomode på wallen? Eller "gilla" modellerna där så att alla andra ser det? På mig har det i alla fall effektiv verkan – i rena ilskan och tröttheten

FB-tjatet bemödar jag mig ett besök i en av butikerna – ja en sån där riktig (med lokal!) som finns i verkligheten

där man kan känna på varorna och flirta (IRL) med den såklart snygga expediten. Smart Nilson...

Journalistiken - i samhällets tjänst

Är inne på andra delkursen i masterprogrammet i journalistik på JMK. Den grävande och oberoende journalistiken som främjar våra demokratiska ideal – är det dit jag och mina visionära klasskamrater är på väg till?

Eller kommer vi också falla för rådande sensationsjournalistik och tilltagande kommersialisering och mynta nya begrepp som nakenchock och rumpmiss?

Värsta småbilen…

Var ute och fotade en av åttiotalets mest vrickade bilar idag – underbara mittmotorbilen Renault 5 Turbo 2. En udda specialar-Renault byggd som homologiseringsbil för rallyklassens Grupp B.

1,4 liter och 160 hästar – och en vikt strax under tonet. Den snabbaste Renault-femman rör på sig och har en effektiv och spännande viktfördelning. Ovan förare plus blöt asfalt och den lär inte vara sen med att bita till.

Mest spelat

Allt är ju offentligt och öppet nu för tiden – så även musiktjänsten Spotify som kartlägger vilken musik som går varmast på användarens konto. Det gäller m a o att kunna stå upp för allt märkligt i musikväg som dyker upp till allmän beskådan. Femtiotalisterna som lyssnar på tuggummipop eller fjortis-rn'b' ligger i riskzonen.

Ganska nöjd med min nuvarande mest spelade. Skön bredd med klassiska hits, något smalt åt indiehållet och lite modern electro med släng åt househållet. Vad jag lyssnar på när ingen ser eller hör? Den du…

Kassa översättningar

Vince Vaughn i Swingers – en film med mer djup än "Du, var är brudarna" säger. Sägs tillhöra en av de bättre Vegas-skildrande filmerna.

Såg "Swingers" igår, skön rulle från 1996 som klassas som Vince Vaughns genombrott. Titeln har inget med gruppsexövningar att göra utan handlar om ett kompisgäng som minglar/klubbar och framförallt raggar hårt i Los Angeles mitt under återuppståndna Swing-eran. Mkt kompisvärme, känslan av att vara vilsen ny singel och en härlig nynostalgisk amerikansk atmosfär.

Överraskande bra! Enda anledningen till att jag såg den var att jag hörde den svenska titeln först efteråt – "Du, var e brudarna?" Skräckfylld översättning som närmast låter som någon modern buskis med Stefan och Krister. Månne ett tecken på rådande 90-talsjargong eller... nää, dåliga översättningar är lika vanligt förekommande än idag.

Ett bra exempel är serien Arrested Development med helt underbart egen och underfundig humor blev "Firma Ruffel och Bygg" när den dök upp i svensktextad version på SVT. Inte konstigt att serien aldrig slog i Sverige – även om det ska erkännas att humorn nog är att klassa som smal. Den är dock helt klart värd att ge en chans…

Att uppleva efteråt

Foto: Sebastian Widmann, DN.se

Den nya riktiga kompisen är mobiltelefonen.

Du ser det jämnt och ständigt. Ett frenetiskt knappade och en död blick på en iPhone - jag talar om personen mittemot dig på tunnelbanan, stående bredvid i rulltrappan eller i apatiskt blippande i kön på Ica. Med största sannolikhet är det även dig själv jag talar om.

För någon timme sen publicerade DN en artikel som slår fast att "Mobiltelefonen dödade konsertdansen" och än en gång kände jag att det har gått för långt. Nu dansas det inte längre på konserter eftersom folk filmar, twittrar, sms:ar, wappar (eller det gör man kanske inte längre!?) och tar bilder istället. Ja, och framförallt för att de är vansinnigt rädda om sin iPhone 4 som vissa gladeligen slantat upp 10 000 spänn för att köpa och kringgå sin låsta "tråk-mobiltelefon".

Vi lever inte längre för stunden, vi tycker inte längre att det är viktigt att uppleva någonting när det faktiskt händer. Att leva i stunden har omdefinierats och inträffar numera när vi sitter framför Facebook och publicerar bilderna och filmerna vi tog från någonting vi missade att uppleva. Ja, eftersom vi var i fullfärd med att fånga det just då.

Vår nya riktiga kompis är mobiltelefonen - och de gamla mänskliga relationerna sköter vi bekvämt genom sociala medier, sittande ensamma i full fart med att uppleva.

Skulle ha pluggat hela dagen, men ...

... befann mig plötsligt mitt i ett regn av såpbubblor under torsdagen. Säkerligen någon liter "bubbelvätska" gick åt under James påhittiga plåtning för ams. En titt i kameran och det såg ut att bli riktigt grymt.

Hoppade in och hängde med ams-gänget under torsdagen. Nya A1 gick match mot konkurrenterna.

På jobbet - och upplever en gammal dröm

Jag bokstavligt talat "fiskör" min eviga drömbil Caterham 7. Bland det mest råa och avskalade man kan komma åt i bilväg. Konstant flin och ett i alla fall ett "Så där jag!!" hann jag med att hojta under turen. Kolla in Caterham i Sveriges växande hemsida. Nu mera går det att köpa bilarna färdigbyggda och gatregistrerade efter nya EU-regler.

Ett varmt tack till ägaren Nisse Steen! Varför jag då var ute och mellanstadie-körde bilen? Håll utkik efter något spännande i tryckväg framöver ;-) …

Åttiotals-nostalgi

Under valdagen drog jag ner till Sörmland för att hänga på Klassikers årliga Träffpunkt 80 – en sann orgie i nynostalgi. En träff som befäster det stigande intresset för moderna klassiska bilar från 80-talet. Hann med att plåta en fin och extremt udda Mitsubishi Colt Turbo plus en Opel Manta GT/E i grymt fint originalskick. Reportage i görningen …

Ja, scoopet och dekaleringen är original! Udda så det förslår och med under 5000 mil på mätaren.

Fagra omgivningar i trakterna kring Stjärnhov och Ånhammar i Sörmland.

Vad hände med "Sverige"?

Högerpopulismen bekräftad – även i Sverige. Hur fan kommer det gå?

Makalöst, men skönt – alliansen ser ut att sitta kvar. Ett historiskt drag att den tidigare så ryggradsfasta socialdemokratin får se sig besegrad. Även om jag själv tycker att jämförelser en bakåt är ganska ointressanta i och med att partierna – och framförallt samhället (!!!) förändrats. Svensken som drömde om teve och precis köpt sin första bil (någonsin...) under folkhemsbyggandets glansdagar tänkte garanterat annorlunda dagens stressade människor med extremt kort uppmärksamhetsförmåga. Huruvida välfärdsstaten faktiskt monteras ner tycker jag kan diskuteras.

Sverigedemokraterna snor dock hela showen. Ett faktum som tyder på ett polariserat Sverige. När det etablerade politiska samhället och en rungande majoritet av befolkningen uttalat (och dessvärre med odemokratiska medel bekämpar) visar sin avsky för det högerpopulistiska partiet – kvarstår att över 600 000 (mer!?) svenskar faktiskt valt att lägga sin röst på sd. Det må röra sig om ren proteströstning i många fall, men de starka procentsiffrorna gör att sd långsamt kan börja legitimera åsikterna. Att de knappt lär få igenom något i riksdagen, men skapa desto större oreda i densamma, känns betryggande.

Att Sverigedemokraternas åsikter blir alltmer okej i en större andel hem ute i landet är betydligt mer oroande.

På väg mot fördärvet

Nutidsmänniskan – hemma själv på sin kammare. Gärna nätdejtande där hon med tyskt industriell precision prickar exakt hur just hon själv är för att på så sätt hitta en annan som är "the perfect match". Att ge med sig, vika sig för kollektivet och hitta nya helt otippade sidor hos sig själv är så mycket igår…

Fasen att vi ska vara så himla individualistiska idag. Förutom att vi blir alltmer ensamma och för stunden konsumerar heminredning till max för att bäva ensamhetsångesten leder det till att vi ställer allt högre krav på det "professionella samhälle". Reflekterat av den alltid lika eminente Calle Norlén i fredagens upplaga av Spanarna.

Enskilda aktörer som partier och artister är tvungna att gå ihop i allianser eller tvingas ihop i dåligt synkade festivaler – ensam är inte längre stark för eliten. Den egensinnige konsumenten ska prompt konsumera enbart sina favoritnöjen närhelst han känner för det.

Valfriheten ska ju alltid gå först, men onekligen tror jag vi blir sämre på att kompromissa. Och det är ju just det som är hela grejen med politik – särskilt åsiktspaketen som de enskilda partierna presenterar. Varför ska man ens bry sig om partipolitik när man kan driva massa singelfrågor på egen hand i de så omtalade sociala medierna (som i realiteten ändå ingen egentligen gör, förutom de redan traditionellt politiskt inbitna...). Hur ska det ens kunna finnas något samhälle när alla privata medborgare strävar åt sina egna högst personliga håll, ovilliga att behöva anpassa sig efter andra och svälja sånt man ju faktiskt inte riktigt helt och hållet gillar.

Den individualistiska valfriheten driver oss sakta men säkert mot fördärvet. Det känns bra att få svamla och skandera lite storslaget så här på söndagskvällen när man ändå sitter med en sur uppstötning i käften på grund av medias uppblåsta valhets. Skönt nog är det snart över och jag hoppas på en lång och mycket passiv tomhet dagarna efter valdagen. Eller valdagen, den finns ju i praktiken inte längre, nu när alla helt sonika ska gå och rösta precis när de just själva känner för det. Det faktumet tillsammans med den ständiga uttröttande (och statistiskt osäkerställda) valbarometern betyder att det fördömda valet redan är avgjort!

Skräpkulturen dras till sin yttersta spets

Hoppla! Det första av totalt åtta program om en uppsättning spårade människor som förses med ett hus, fri tillgång till alkohol och inträde på hetaste klubben (eller?) – i Tylösand. Knappast nytänkande...

Dags för en recension av det minst kvalitativa i TV-tablån! Första avsnittet av Calle Schulman-producerade serien "Kungarna av Tylösand" sändes nämligen igår och den breda skaran gamla Paradise Hotel-fans har fått en ny serie att frossa i. En totalt innehållslös dokusåpa med konstant fylla, fest, bråk och sex. Ett praktexempel på en av baksidorna med kommersiell teve.

Som komplement till den överdrivna valhetsen i alla övriga medier – men jag saknade fler underhållningsmoment. Nu blev det bara jobbigt – och för äckligt. Okej, kanske för tidigt att döma ut "karaktärerna" efter första avsnittet. Det känns dock svårt att enbart roa med tom dumhet – även om i alla fall Rang "Biskit" gör sitt bästa för att bjuda på sig själv. Jag skruvade dock mer obekvämt på mig när hans upptåg kändes mer ärligt tragiska än galet roliga.

Något sekel tillbaka åkte man och visade upp retarderade människor inför församlingar. Helt otänkbart idag, när vi snarare brottas med att alltfler utsipprande nyheter om utvecklingsstörda och psykiskt sjuka som hålls instängda på vårdinstitutioner.

Men underhållningsformen att skratta och fascineras åt kompromisslösa människor som gör vad som helst inför publik lever kvar, det är Kungarna av Tylösand ett levande exempel på. 340 000 såg gårdagens premiäravsnitt, enligt Dagens Media. Intressant att se hur tittarsiffrorna utvecklar sig …

Var ser vi (inte?) dessa nunor om tjugo år?

Omslagsfoto på AMS nr. 19

Mitt första plåtade omslag på Volvo S60 med konkurrenterna uppradade i bakgrunden. Skön avslutning på Auto motor & tiden. Späckade nummer 19 avslutas med ett smarrigt superbilsreportage från 90-talet …

Hung-effekt?

Ray Drecker (spelad av Thomas Jane) spelar den lätt tystlåtne och eftertänksamme basketcoachen – mitt i den rådande amerikanska knackiga vardagen.

SVT började precis sända den HBO-producerade serien Hung – som utspelar sig i dagens USA och skildrar den något knackliga ekonomin och arbetsmarknaden. En situation som gör att seriens huvudperson, basketcoachen Ray efter att frun lämnat honom och huset brunnit ner börjar sälja sig själv till en brokig skara kvinnor i varierande åldrar, men som samtliga har gemensamt att de antingen har värdelösa pojkvänner eller ofullständiga erfarenheter till samliv.

Jag blev tipsad av serien av min forna korridorare Kristoffer och har följt den troget sen starten, är f.n. inne på säsong två.

Vad som fascinerar är den bekymmerslösa och romantiserande skildrande bilden av synen på manlig prostitution – som serien egentligen handlar om. Den må framställas som snäll och ofarlig, om än med dråpliga inslag och en rad rätt trasiga personligheter.

Ett faktum som mer talar om maktställningen mellan kön. DN:s Insidan publicerade idag en artikel om Erik, 24, som livnär sig på just manlig eskortservice. I likhet med serien Hung skildras artikel i genomgående ljus dager.

Manlig eskort-service må vara extrem-extremt småskaligt när länder som Thailand mer eller mindre går runt på en sexindustri där medelålders misslyckade män med dysfunktionell inställning till kvinnor utgör kundgrupp. Men är det inte principiellt lika fel att sälja sex – oavsett om det är kvinnor eller män som säljer sina kroppar? Intressant fråga, men kanske är utvecklingen ändå helt rätt. Prostitution brukar som bekant kallas världens äldsta yrke, är ett fenomen som givetvis bör bekämpas, faktum kvarstår dock att det alltid kommer att förekomma i mer eller mindre utsträckning.

I så fall torde väl en tilltagande diskussion kring kvinnor som köper sex bara vara välkommen, ökad jämlikhet när båda kön begår samma fel. Även om jag blir fundersam över att män som säljer sex snarast framstår som hjältar som tillfredställer missnöjda och stressade nutidskvinnor. Ett steg i den rådande sexuella trivialiseringen...?

Riktningsbyte

Foto: Gustaf Sjöholm. Nya S60 i pressas i konbanan under torsdagens testdag på Björkvik. Under slutspurten på ams hanns en spännande fotning med under dagen. Resultat kommer förhoppningsvis i bloggen framöver...

Om några timmar drar jag mig mot JMK – för första gången någonsin. Upprop!

Gå och rösta!

SD:s läskigt spårade reklamfilm – det finns all anledning att överhuvudtaget att lämna sofflocket i år och släpa sig iväg till valurnorna i år. Gör en insats för demokratin (-s fortlevnad)!

En dag på fältet …

Björkviks flygfält i Sörmland. Lätt duggregn och snålblåst – säg hej till hösten.

Testdag med nya Volvo S60

John tankar upp nya Volvo S60 efter en lång testdag i Enköpingstrakten.

Rymligast och en av de mer komfortabla – nya Volvo S60. En testvinnare...? Vi lät nya Volvon möta konkurrenterna från Lexus, BMW, Audi och Mercedes. Minst sagt värdiga konkurrenter, det återstår att se hur testet slutar.

Testlaget i full gång med att fylla i betygsprotokoll och skyla sig från regnet. Imorgon kör vi heldag på flygfält och sätter köregenskaperna på prov.

Tiden på auto motor & sport lider mot sitt slut, om en vecka är jag tillbaka i skolbänken. Uppsala Universitets-tiden är över och nu börjar jag en masterutbildning i journalistik på JMK, institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet. Ska bli mkt spännande!

120 dagar till i jorden?

… sänder en tanke till de 33 gruvarbetarna som befinner sig instängdas på 700 meter djup efter ett gruvras i Chile.

Samtliga funna vid liv – och meddelade att de ska räddas. Enligt dagens nyhetsrön kan de dock ta upp till 4 månader (!) att borra sig ner på säkert sätt för att nå dem. Gruvarbetarna är än så länge inte medvetna om att kanske 120 dagar återstår i mörkret och den 30 gradiga värmen, hur tar man ett sånt besked?

Och hur f_n klarar man det rent psykiskt? Jag tippar en smula bittert att risken är överhängande att flertalet löper amok och största faran därnere i helvetet blir medmänniskorna. Historien fortsätter som en bisarr och märklig följetong – så långt bort och djupt nere att den är svår att föreställa sig …

Gymnasie-återträff

Oväntat bra uppslutning under gamla gymnasieklassens återträff hemma hos mig. Såklart vi inte kunde hålla oss från att hylla den alltid lika gode Karl Oscar som tillfälligt emigrerat till Italien och inte kunde närvara – fysiskt. Lycka kväll!

Robyn, igen.

Robyn fortsätter att leverera, senaste singeln Hang with Me är en gungig electroversion av den akustiska Hang with Me som fanns med på Body Talk Pt. 1. Jag vill ha Part 2-plattan, NU! Enligt nätrykten blir det dock till att vänta till september innan den andra av totalt tre Body Talk-skivor släpps. Kommer hon att lyckas fortsätta lägga ribban lika högt?

Charter-inferno…!

Sommarens enda riktiga semestervecka – snabb spontantripp till klassiska turist-paradiset Mallorca. Stoltheten svald med boende i brittnästet Magaluf, jag och Gustav skyller på att vi bokade två dagar före avfärd… Hursomhelst, bortsett från tusentals (!) tribalförsedda och rödlätta britter och en något mindre liknande uppsättning från härliga Sverige blev det en blandat lugn och intensiv vecka.

Pittoresk liten by längs Mallorcas västkust, nära Estellencs.

Palmahäng.

Palma.

Gustav – stabil turist.

Magaluf.

Såsiga britter vid lunchtid. Skaderisk och underhållningsfaktor hög, men tryggast att hålla sig balkongen och inte gå för nära.

Vår både trogna och gröna strandenföljeslagare.

Magaluf gav "turistparadis" ett tydligt utkristalliserat ansikte. Att hitta ett tapas-ställe, eller något som inte kvalade in i brittiska pub-kategorin i matväg, var en smärre omöjlighet.

Härliga och smala serpentinvägar kring Mallorcas högsta toppar.

Vår trogna Jimmy, med soft-top perfekt för att lägga en turistig pannbränna.

100% svenskar stökar.

Med ställen som Grabbarna Grus blev det tvunget att lägga festribban maxat högt.

Årets charterlook.