Att uppleva efteråt

Foto: Sebastian Widmann, DN.se

Den nya riktiga kompisen är mobiltelefonen.

Du ser det jämnt och ständigt. Ett frenetiskt knappade och en död blick på en iPhone - jag talar om personen mittemot dig på tunnelbanan, stående bredvid i rulltrappan eller i apatiskt blippande i kön på Ica. Med största sannolikhet är det även dig själv jag talar om.

För någon timme sen publicerade DN en artikel som slår fast att "Mobiltelefonen dödade konsertdansen" och än en gång kände jag att det har gått för långt. Nu dansas det inte längre på konserter eftersom folk filmar, twittrar, sms:ar, wappar (eller det gör man kanske inte längre!?) och tar bilder istället. Ja, och framförallt för att de är vansinnigt rädda om sin iPhone 4 som vissa gladeligen slantat upp 10 000 spänn för att köpa och kringgå sin låsta "tråk-mobiltelefon".

Vi lever inte längre för stunden, vi tycker inte längre att det är viktigt att uppleva någonting när det faktiskt händer. Att leva i stunden har omdefinierats och inträffar numera när vi sitter framför Facebook och publicerar bilderna och filmerna vi tog från någonting vi missade att uppleva. Ja, eftersom vi var i fullfärd med att fånga det just då.

Vår nya riktiga kompis är mobiltelefonen - och de gamla mänskliga relationerna sköter vi bekvämt genom sociala medier, sittande ensamma i full fart med att uppleva.

Skulle ha pluggat hela dagen, men ...

... befann mig plötsligt mitt i ett regn av såpbubblor under torsdagen. Säkerligen någon liter "bubbelvätska" gick åt under James påhittiga plåtning för ams. En titt i kameran och det såg ut att bli riktigt grymt.

Hoppade in och hängde med ams-gänget under torsdagen. Nya A1 gick match mot konkurrenterna.

På jobbet - och upplever en gammal dröm

Jag bokstavligt talat "fiskör" min eviga drömbil Caterham 7. Bland det mest råa och avskalade man kan komma åt i bilväg. Konstant flin och ett i alla fall ett "Så där jag!!" hann jag med att hojta under turen. Kolla in Caterham i Sveriges växande hemsida. Nu mera går det att köpa bilarna färdigbyggda och gatregistrerade efter nya EU-regler.

Ett varmt tack till ägaren Nisse Steen! Varför jag då var ute och mellanstadie-körde bilen? Håll utkik efter något spännande i tryckväg framöver ;-) …

Åttiotals-nostalgi

Under valdagen drog jag ner till Sörmland för att hänga på Klassikers årliga Träffpunkt 80 – en sann orgie i nynostalgi. En träff som befäster det stigande intresset för moderna klassiska bilar från 80-talet. Hann med att plåta en fin och extremt udda Mitsubishi Colt Turbo plus en Opel Manta GT/E i grymt fint originalskick. Reportage i görningen …

Ja, scoopet och dekaleringen är original! Udda så det förslår och med under 5000 mil på mätaren.

Fagra omgivningar i trakterna kring Stjärnhov och Ånhammar i Sörmland.

Vad hände med "Sverige"?

Högerpopulismen bekräftad – även i Sverige. Hur fan kommer det gå?

Makalöst, men skönt – alliansen ser ut att sitta kvar. Ett historiskt drag att den tidigare så ryggradsfasta socialdemokratin får se sig besegrad. Även om jag själv tycker att jämförelser en bakåt är ganska ointressanta i och med att partierna – och framförallt samhället (!!!) förändrats. Svensken som drömde om teve och precis köpt sin första bil (någonsin...) under folkhemsbyggandets glansdagar tänkte garanterat annorlunda dagens stressade människor med extremt kort uppmärksamhetsförmåga. Huruvida välfärdsstaten faktiskt monteras ner tycker jag kan diskuteras.

Sverigedemokraterna snor dock hela showen. Ett faktum som tyder på ett polariserat Sverige. När det etablerade politiska samhället och en rungande majoritet av befolkningen uttalat (och dessvärre med odemokratiska medel bekämpar) visar sin avsky för det högerpopulistiska partiet – kvarstår att över 600 000 (mer!?) svenskar faktiskt valt att lägga sin röst på sd. Det må röra sig om ren proteströstning i många fall, men de starka procentsiffrorna gör att sd långsamt kan börja legitimera åsikterna. Att de knappt lär få igenom något i riksdagen, men skapa desto större oreda i densamma, känns betryggande.

Att Sverigedemokraternas åsikter blir alltmer okej i en större andel hem ute i landet är betydligt mer oroande.

På väg mot fördärvet

Nutidsmänniskan – hemma själv på sin kammare. Gärna nätdejtande där hon med tyskt industriell precision prickar exakt hur just hon själv är för att på så sätt hitta en annan som är "the perfect match". Att ge med sig, vika sig för kollektivet och hitta nya helt otippade sidor hos sig själv är så mycket igår…

Fasen att vi ska vara så himla individualistiska idag. Förutom att vi blir alltmer ensamma och för stunden konsumerar heminredning till max för att bäva ensamhetsångesten leder det till att vi ställer allt högre krav på det "professionella samhälle". Reflekterat av den alltid lika eminente Calle Norlén i fredagens upplaga av Spanarna.

Enskilda aktörer som partier och artister är tvungna att gå ihop i allianser eller tvingas ihop i dåligt synkade festivaler – ensam är inte längre stark för eliten. Den egensinnige konsumenten ska prompt konsumera enbart sina favoritnöjen närhelst han känner för det.

Valfriheten ska ju alltid gå först, men onekligen tror jag vi blir sämre på att kompromissa. Och det är ju just det som är hela grejen med politik – särskilt åsiktspaketen som de enskilda partierna presenterar. Varför ska man ens bry sig om partipolitik när man kan driva massa singelfrågor på egen hand i de så omtalade sociala medierna (som i realiteten ändå ingen egentligen gör, förutom de redan traditionellt politiskt inbitna...). Hur ska det ens kunna finnas något samhälle när alla privata medborgare strävar åt sina egna högst personliga håll, ovilliga att behöva anpassa sig efter andra och svälja sånt man ju faktiskt inte riktigt helt och hållet gillar.

Den individualistiska valfriheten driver oss sakta men säkert mot fördärvet. Det känns bra att få svamla och skandera lite storslaget så här på söndagskvällen när man ändå sitter med en sur uppstötning i käften på grund av medias uppblåsta valhets. Skönt nog är det snart över och jag hoppas på en lång och mycket passiv tomhet dagarna efter valdagen. Eller valdagen, den finns ju i praktiken inte längre, nu när alla helt sonika ska gå och rösta precis när de just själva känner för det. Det faktumet tillsammans med den ständiga uttröttande (och statistiskt osäkerställda) valbarometern betyder att det fördömda valet redan är avgjort!

Skräpkulturen dras till sin yttersta spets

Hoppla! Det första av totalt åtta program om en uppsättning spårade människor som förses med ett hus, fri tillgång till alkohol och inträde på hetaste klubben (eller?) – i Tylösand. Knappast nytänkande...

Dags för en recension av det minst kvalitativa i TV-tablån! Första avsnittet av Calle Schulman-producerade serien "Kungarna av Tylösand" sändes nämligen igår och den breda skaran gamla Paradise Hotel-fans har fått en ny serie att frossa i. En totalt innehållslös dokusåpa med konstant fylla, fest, bråk och sex. Ett praktexempel på en av baksidorna med kommersiell teve.

Som komplement till den överdrivna valhetsen i alla övriga medier – men jag saknade fler underhållningsmoment. Nu blev det bara jobbigt – och för äckligt. Okej, kanske för tidigt att döma ut "karaktärerna" efter första avsnittet. Det känns dock svårt att enbart roa med tom dumhet – även om i alla fall Rang "Biskit" gör sitt bästa för att bjuda på sig själv. Jag skruvade dock mer obekvämt på mig när hans upptåg kändes mer ärligt tragiska än galet roliga.

Något sekel tillbaka åkte man och visade upp retarderade människor inför församlingar. Helt otänkbart idag, när vi snarare brottas med att alltfler utsipprande nyheter om utvecklingsstörda och psykiskt sjuka som hålls instängda på vårdinstitutioner.

Men underhållningsformen att skratta och fascineras åt kompromisslösa människor som gör vad som helst inför publik lever kvar, det är Kungarna av Tylösand ett levande exempel på. 340 000 såg gårdagens premiäravsnitt, enligt Dagens Media. Intressant att se hur tittarsiffrorna utvecklar sig …

Var ser vi (inte?) dessa nunor om tjugo år?

Omslagsfoto på AMS nr. 19

Mitt första plåtade omslag på Volvo S60 med konkurrenterna uppradade i bakgrunden. Skön avslutning på Auto motor & tiden. Späckade nummer 19 avslutas med ett smarrigt superbilsreportage från 90-talet …

Hung-effekt?

Ray Drecker (spelad av Thomas Jane) spelar den lätt tystlåtne och eftertänksamme basketcoachen – mitt i den rådande amerikanska knackiga vardagen.

SVT började precis sända den HBO-producerade serien Hung – som utspelar sig i dagens USA och skildrar den något knackliga ekonomin och arbetsmarknaden. En situation som gör att seriens huvudperson, basketcoachen Ray efter att frun lämnat honom och huset brunnit ner börjar sälja sig själv till en brokig skara kvinnor i varierande åldrar, men som samtliga har gemensamt att de antingen har värdelösa pojkvänner eller ofullständiga erfarenheter till samliv.

Jag blev tipsad av serien av min forna korridorare Kristoffer och har följt den troget sen starten, är f.n. inne på säsong två.

Vad som fascinerar är den bekymmerslösa och romantiserande skildrande bilden av synen på manlig prostitution – som serien egentligen handlar om. Den må framställas som snäll och ofarlig, om än med dråpliga inslag och en rad rätt trasiga personligheter.

Ett faktum som mer talar om maktställningen mellan kön. DN:s Insidan publicerade idag en artikel om Erik, 24, som livnär sig på just manlig eskortservice. I likhet med serien Hung skildras artikel i genomgående ljus dager.

Manlig eskort-service må vara extrem-extremt småskaligt när länder som Thailand mer eller mindre går runt på en sexindustri där medelålders misslyckade män med dysfunktionell inställning till kvinnor utgör kundgrupp. Men är det inte principiellt lika fel att sälja sex – oavsett om det är kvinnor eller män som säljer sina kroppar? Intressant fråga, men kanske är utvecklingen ändå helt rätt. Prostitution brukar som bekant kallas världens äldsta yrke, är ett fenomen som givetvis bör bekämpas, faktum kvarstår dock att det alltid kommer att förekomma i mer eller mindre utsträckning.

I så fall torde väl en tilltagande diskussion kring kvinnor som köper sex bara vara välkommen, ökad jämlikhet när båda kön begår samma fel. Även om jag blir fundersam över att män som säljer sex snarast framstår som hjältar som tillfredställer missnöjda och stressade nutidskvinnor. Ett steg i den rådande sexuella trivialiseringen...?