Forne TV4-profilen Peter Magnusson klantar till det ordentligt - flera gånger i Sommaren med Göran
1. Sommaren med Göran
Okej, du kanske spyr över svensk film, särskilt komedier. En hård och nästan desperat affischering av den svenska sommarkomedin nummer ett gjorde att mina förväntningar låg någonstans kring medelstrecket. Särskilt eftersom det rör sig om filmdebut för Peter Magnusson och David Hellenius och Hipp Hipp-filmen "Morgan Pålsson - Världsreporter" är ett slående exempel på hur dåligt det kan gå när komedieseriefigurer ger sig in i filmvärlden. Men här finns inga likheter med Morgan Pålsson-filmen, rollistan är späckad och filmen faktiskt rolig rakt igenom. Någon gång känns månne Peter Magnusson lite too much, men jag garvade duktigt flera ggr och slapp känna den uttråkade känslan infinna sig. Det är givetvis långt långt ifrån idealkomedifilmerna från Lasse Åberg, men det håller ändå ihop. Och så aktuellt nu i sommartider, så skippa den inlärda skepticismen rörande svenska komedier och pallra dig iväg och se den om du vill ha en träffande och rolig sommarkomedi.
De nyfunna polarna Sydney och Peter på Rush-konsert.
2. I Love You, Man
Myskomedi med Paul Rudd och Jason Segal i huvudrollerna. Den sistnämnde är kanske främst känd från treans lätta komediserie How I met your mother. Helyllepojkvännen Peter ska gifta sig med brutalt vackra Zooey (Rashida Jones) och inser när valet av Best man kommer på tapeten att han faktiskt inte har några vänner. Vilket blir början på den lätt knöliga jakten att vid vuxen ålder ragga upp vanliga polare från ruta ett - utan att bli misstagen för att vara gay. Rudd gör en bra insats och bjuder på flera riktigt pinsamma scener, men jag diggade ändå Jason Segals karaktär Sydney som den hopplöse och störtsköne killpolaren. En riktig feel good-film med något annorlunda tema som jag starkt rekommenderar.
Psykopaten Chigurgh med sin tystnad, fula frisyr och makabra vapen.
3. No Country for Old Men
En synnerligen välgjord thriller av bröderna Coen, en duo med fyra Oscars i bagaget. Tempot är långsamt och miljöskildringen av Sydstats-USA nästan bäst. Från överviktiga landet-jänkaren i belamrade husvagnar till de vindpinande tomma slätterna. Filmskurken Anton Chigurgh är sävlig och fruktansvärt läskig på samma gång, när han inleder sjuka provocerande diskussioner och kånkar runt på en tryckluftspistol tänkt att avrätta kreatur med. En ganska krävande rulle, men stämningarna den förmedlar gör den till ett måste att se, för den som nu inte gjort det. Jag njöt i fulla drag under filmens mer än två timmar och älskar det öppna slutet.
2 kommentarer:
Egentligen har jag inget att säga, men eftersom ingen läser din blogg vore det kanske kul med en kommentar.
Plötsligt insåg jag hur dum min sågning blev eftersom jag uppenbarligen gör det... Typiskt!
Skicka en kommentar