Vassa toppar i omgivningen.
Paradise Inn, vid toppen av serpentinvägen, ett populärt resort för turister.
Dagens gäng!
Mäktig omgivning.
Det klarnade passande nog upp lagom tills vi anlände, vi såg i princip ingenting förrän vi var inne i själva parken.
Efter passerat entréen (entréavgift till det facila priset av$20) till själva parken var stigningen mkt påtaglig samtidigt som det kylde på duktigt. Rykten säger att parken kommer stängas redan inom några veckor då vägen lätt snöar igen.
Renaud, skön paris-87a, som pluggar engineering utgjorde gruppens nya fjärdedel.
Nele.
Halvvägs upp längs bilvägen, ngn form av torrlagd flod (?).
Alpinkänslan låg i luften, skidåkningen innan hemfärd till Sverige är ett måste...
Emma och Nele. Liknande outfit (?).
Renaud CM under obligatoriska matstoppet efter all "klättring". Färdkosten utgjordes av bagels, cream cheese och Mint Oreo's. Ja, att äta rätt är ju halva grejen när man tar ut sig fysiskt på hög höjd!
Inga renar, men hjortar. Nästan tama dessutom.
Kyligt och hyfsat klart hade vi, men det började mulna på lagom tills vi drog oss hemåt.
En svartbjörn i vita ringen, hur otroligt det än må låta. Jag svor över mina korta brännvid, men motstod frestelsen att springa närmre, för så långt borta var den inte. Bergstigrarna såg vi ej, jag tvivlar fortfarande på att de finns...!?
Det var kallt!
Alltid varit fundersam till begreppet "go hiking". Fortfarande inte riktigt säker, men vår 45-minuterstur på de asfalterade småvägarna kändes mer som en lättare promenad. Rätt märklig känsla, för känslan av att befinna sig på Kebnekaisehöjd fanns klart i den tunna luften.
Alla ska med!
Det var bra mkt längre än vi hört, många timmar i Neles intima baksäte blev det.
The American sports car of today (?). version 2
Chevrolet Corvette C6 Z06, 505 hp, 0-62 mph: 3,6 sec.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar