Import av... fru?

Ung mamma med dotter/syster (?) på Koh Samui, Thailand. Fotat januari 2009.

Fenomenet fruimport har diskuterats flitigt i veckan. Lämplighetskontroller verkar vara ett alltmer återkommande tema för oss. Är det inte djur eller barn vi tänker tillägna oss – är det ekonomiskt underlägsna kvinnor från vårt nya turistland nummer ett. Och eftersom uppenbarligen en betydande del av oss alla därute känner för att förtrycka, utnyttja – och i värsta fall misshandla och våldta tidigare nämnda levande ting – blir det tvunget kolla upp importörernas bakgrund.

Givetvis är det en trist och kränkande utveckling för alla snälla och kärlekskranka män där ute. För när det som i en majoritet av fallen fungerar tjänar vi ju alla på det. Sverige berikas med med thailändskt kulturella inslag (som även de främlingsfientligt inställda torde ha lättare att acceptera i och med Thailand sakta börjar ses som svenskt turistterritorium) medan kvinnorna både har chans till kärlek och garanteras en mer dräglig vardag än ändlöst slit på stekheta risfält.

Men fruimport. Är det inte dags att mynta en mindre saklig term!? Vore jag lycklig och nöjd thaikvinna numera bosatt i Västerbottens inland med en sympatisk herre som passerat sina bästa år skulle inte jag vilja få höra att jag själv är en produkt av "fruimporten". Barnimport kallar vi adoption, som betyder att "göra till sin egen". Vilket passar in på de misslyckade fruimporterna. Ett mindre laddat och mer självständigt ord är vad vi behöver – som i sig kan hjälpa till att höja allmänhetens syn på hämta en fru från Thailand. Plus den där ofrånkomliga lämplighetskontrollen som tyvärr lär se till att ett statuslyft för fruimport förblir svårgenomförbart ...