Mot Italien mitt under Sverigedagen

Jag är kluven till nationaldagens allt större betydelse. Samtidigt som det är bra att det blivit mer OK att fira någonting nationellt undrar jag vad det egentligen är vi firar. Att flaggjublande inte behöver vara förknippat med extremistgrupper tycker jag är någonting positivt, men till skillnad från bl a Norge gör vår sömniga historia att det mer känns som vi försöker haka på andra europeiska länders nationella firande. Aja, hursomhelst kanske det är bra att i alla fall inte glömma nationalitetens betydelse när allt blir så himla internationellt, transnationellt eller vad man nu vill kalla det. Betydelsen av territoriell gemenskap och tillhörighet lär bestå. Heja Sverige; rid på Dalahästar, sjöng Evert Taube och var stolt över allt svenskt vi åstadkommit - Ikea, Abba och Saab (??)...


Gustav, Elena och Frida under säsongsavslutningen på Stocken.


Marcus firade duktigt att C-uppsatsen i Statskunskap är inlämnad.

Om någon timme bär det av till Toscana i Italien för en veckas avslappnad semester. Så skönt att lämna uppsatsvardagen i Uppsala bakom sig för någonting helt annat. Cykling, vandring, strandhäng och en gnutta fest står på agendan. Bilder lär tas också i mängder, en i gänget är min trogne vapendragare Alex från Fotokompaniet i Uppsala.

En sista reflektion: Helt sjukt med det försvunna Airbusflygplanet, AF447, utanför Brasiliens kust. De funna spåren hade ingenting med planet att göra enligt nyheter igår, historien med det spårlöst försvunna planet börjar verkligen likna historien i Lost. Känns väldigt lite 2009. Tillsammans med det över en timme långa strömavbrottet som lamslog Uppsala (becksvart på Ica Luthagen, trafikstockning i korsningar osv) i torsdags finns det uppenbarligen utrymme för överraskningar av olika grader i vårt idiotsäkra och übermoderna samhälle.